Kom precis hem efter en mysig bio-kväll med Frida. Vi såg Bitchkram och den var faktiskt bättre än väntat. Inte för att jag ens visste vad den handlade om förrän jag och Frida började prata om den väl på bion, men jag tror jag läste någon säga något dåligt om den förut, därför trodde jag väl omedvetet att den inte skulle vara så bra. Menden var inte dålig, den var väldigt bra! Riktigt mysig, otroligt svensk, rolig, vackert filmad och värd att se!
Så fort jag kom hem så blev jag plötsligt sådär randomly nedstämd. Jag vet inte varför alls, sådär konstigt som det kan bli ibland. Som tur var hade jag en Ben and Jerry's i frysen och ingening kan trösta en lika bra som en Ben and Jerry's. För bäst effekt ska det självfallet vara Fairly nuts (eller Cookie dough. Det funkar utmärkt också). Efter att vid det här laget ätit halva, känns allting plötsligt lite bättre.
Min världens finaste kusin Johanna som är sex år sitter och tittar på sin favoritfilm i min säng. Edward Scissorhands. Hon förstår inte ett enda engelskt ord de säger, men hon säger att hon älskar den ändå. För söt. Min kusin är verkligen speciell, på ett bra sätt. När jag var sex år ville jag bli delfinskötare (precis som alla andra av mina vänner som var tjejer) - Johanna säger att hon vill jobba som doktor på sjukhuset. Igår sa hon även till mig medan hon pekade på min jordglob som står på mitt rum "Esther.. Om jorden snurrade jättefort, så skulle det bli natt och dag mycket fortare och sommar och vinter skulle ändras mycket snabbare." Vilken sexåring fattar att årstiderna och dygnet har med jordens rotation att göra?! Jag greppade inte det där förrän jag gick i sexan eller något och Johanna har inte ens börjat ettan än. Antingen är jag väldigt trög eller så är hon ett otroligt intelligent barn. Jag tror på teori två.
Till något annat. I morse tittade jag ut på ett vitt landskap och nej, det var inte snö. Det var frost. Jag gick ut i kylan och kom in efter 20 minuter med 200 frost-bilder. 9 stycken blev jag grymt nöjd med och de är dem jag nu vill visa för er.
Samuel sa till mig förut att de allra bästa fotograferna inte redigerar sina bilder och att jag borde sluta göra det. Idag antar jag utmaningen. Dessa bilder är alltså inte redigerade mer än att jag gjort dem lite, lite skarpare och vattenstämplat dem med mitt namn.
Jag tyckte alldeles nyss att allting i mitt liv flöt på så perfekt. Jag har fått min idrottsanalys färdig som jag haft ångest över i tre dagar (visserligen blev den även tre dagar försenad, men den blev gjord i alla fall!! Blev även nöjd.), har äntligen bokat tider på körskolan, har fixat allting vad behövs fixas inför bio imorgon, mys på torsdag och fest på lördag och jag har även tvättat här hemma (något jag är väldigt dålig på, trots att det är jag som har ansvar för det i hushållet).
Ja, som sagt kändes det som om jag har lite medvind i livet ett tag där - tills jag satte mig ner för att känna mig ännu duktigare, alltså börja med mitt pm i psykologi. Där drog livet i handbromsen, för nu har jag fastnat som i en kvicksand. Det går inte?!?! Jag hatar det här pm:et. Det är hemskt! Fruktansvärt. Avskyvärt. Jaaa visst älskar jag psykologi, men detta pm är icke nådigt alltså. USCH. 4 sidor måste jag försöka slänga ihop gällande personlighetspsykologi, dåfotnoter, titel och källförteckning inte är inkluderat. Försöker hålla mig optimistisk angående detta, men det tar emot..
Min elvaåriga granne sitter just nu i andra rummet och klickar sig runt på min dator. För två minuter sen sprang hon in här i mitt rum, hoppade upp och ner och skrattade av glädje. Sådär busigt glad. Trodde först att hon hade klarat alla levels på något spel på spela.se eller något. Men så; "Killen jag är kär i frågade precis chans på mig!!!" skrattade hon fram medan hon fortfarande stod och hoppade upp och ner och klappade händer.
Jag minns det där. När man var kär som barn och allting var så enkelt. Gillade man någon, frågade man chans. Eller så bad man sin kompis fråga åt en. Man kunde göra så och det var helt normalt. Det var så lätt. Varför ska vi hålla på och krångla till allt när vi växer upp? Varför ska allting bli så komplicerat? Varför ska känslor för någon idag innebära dagliga (och nattliga) tankar och funderingar och överanalyseringar angående allt kring det? Tänk om det fortfarande var så att man bara "frågade chans" på personen man är kär i? På msn like the good old days. Tänk vad mycket tid vi skulle spara oss och hur lyckligare de flesta skulle vara (om man får det svar man vill ha vill säga).
Tänk om alla ens känslor kunde få fortsätta vara lika simpla som de var när man var elva år. Jag att antar att det är för att känslorna är mer på riktigt nu på äldre dar. Och ändå har en sjuttonåring som jag inte särskilt mycket erfarenhet om livet och känslor. Spännande det där, hur vi växer upp och plötsligt ser annorlunda på saker och ting i livet. Men ibland önskar jag att vissa saker bara kunde låta bli att förändras. Tant som jag är, gillar jag inte förändring. Oftast.
Idag var det faktiskt en väldigt fin höstdag. Solen sken överallt, träden var knallgula och när man tittade ut genom fönstret fick man det bevisats för sig varför man säger att hösten är vacker. Det var vackert ute idag MEN DET VAR SÅ BRUTALT KALLT. Har varit väldigt frussen av mig den senaste veckan? Jag fryser jämt och hela tiden. I skolan (fast där är det alltid kallt) och här hemma känns det bajskallt överallt, trots att vi just nu har 22 grader inomhus. What up?
Idag var en (förutom kall) befrielsens dag. Jag har ingenting mer att plugga eller lämna in eller förbereda förrän efter höstlovet!!! Någon liten idrottsgrej kanske ska in på fredag, men det är knappt så det gills alltså. Idag gjorde jag det sista innan lyckans vecka. Snackade inför klassen om varför motgångar i livet faktiskt kan vara något positivt. Är väldigt nöjd med både insatsen och betyget, wiho.
Nu ska jag ta min frusna kropp och försöka tina upp den i ett varmt bad. Hejdå och här kommer tre bilder jag klickade fram när jag kom hem från skolan. Ha det fint.
... det tror jag att alla håller med mig om. Såg precis den här videon och jag kände hur hon bara växte i mina ögon. Vilken fantastisk artist, jag förstår nästan inte. Man vill bara springa upp på den där scenen och krama henne. Someone like you är en så stark låt, och under slutet av låten i den här videon var jag nära att fälla en tår. Man känner verkligen smärtan bakom texten och alla relaterar nog på något sätt till den. Frambringar olika känslor hos mig för varje gång jag hör den.
Jag sitter och skriver om motgångar i livet och hur mogna vi behöver vara för att kunna hantera dem, samtidigt som jag lyssnar på Adele som sjunger I can't make you love me. Plötsligt blev jag alldeles full av känslor. Känslor jag inte riktigt var beredd på och som jag egentligen inte kan ösa ur mig i detalj här inför hela cyberspace. Tyvärr. Jag är väldigt duktig på att låta musik erövra hela mitt känslomässiga jag. Jag gillar det på något sätt, när man tillåter musiken och lyriken att ta upp all plats i huvudet och skölja över alla andra gamla tankar och känslor. Jag gillar musik. Musik är nice. Musik får ju en att känna.
Ikväll äter jag nutella direkt ur burken och skrattar åt genierna i Solsidan. Det är en sån där typisk söndagskväll då man med ångest tittar på högen med plugg man tänk göra något åt under helgen, men inte ens rört. Inte ens gått nära. Ikväll lyssnar jag på Kings of Leon och har av någon orsak svårt att andas normalt, men det går nog över. På min nybäddade säng ligger min katt och jag ska nog kila och lägga mig bredvid honom nu. Har man inte turen att få sova bredvid en riktigt pojke, får katten duga. Han är trots allt mjuk om pälsen och rätt mysig också. God natt och sov så gott.
Här är två svartvita jag och min kamera klickade fram idag
För nästan exakt ett år sen, ett år och fem dagar, vandrade jag runt i Uppsala med en viss Samuel som ni ser på bilden precis nedanför. (Här är ett gammalt blogginlägg från den gången.) Idag blev det en favorit i repris då han och jag spatserade runt i verkligen (nästan) HELA Uppsala. Jag irrar runt överallt och ska fota allt jag ser, medan han snällt sitter och väntar, kanske håller min kamera väska ibland och suckar åt hur många gånger jag ska hålla på och byta objektiv. Kommer detta bli ett årligt event? Skulle inte klaga.
Trodde jag hade en dålig fotodag idag, men när jag kom hem och inspekterade bilderna blev de tydligen inte så pjåkiga. Bra bilder och en väldigt bra spenderad eftermiddag.
Idag var det en fin höstdag. En perfekt dag för att hugga tag i kameran och ge sig in till stan för att träffa underbara Julia. Julia är hemma i Sverige över helgen och ska tillbaka till London imorgon kväll. Hon har ju turen att det här läsåret få gå i svenska skolan där. Det var fantastiskt roligt att få träffa henne. Finisen.
Idag har jag kommit på att knäckebröd är väldigt gott, men inte med banan på. Ägg och kaviar fukar mycket bättre. Jag har också kommit på att kanelbullar är gott, det är ju kanelbullensdag idag. Ingen människa har väl undgått det efter alla kanelbullebilder på facebook och instagram. Jag har inte ens instagram och visste det ändå. När mamma kom hem idag hade hon köpt en kanelbulle åt mig. En Linnébulle.
